Hemma igen mm
Nu har jag kommit hem från New York och jag har sån jetlag att jag bara vill sova 24/7. Resan dit och hem va ett rent helvete men New York va bäst.
(min bild btw)
Älskar denna stad över hela mitt hjärta. Seriöst. Kan inte beskrivas med ord.
Vi shoppade för de mesta (hehe) men inte lika mkt saker som jag hade trott. Nu när man blir äldre så måste man ju va självständig och köpa allt själv. Och de grejerna man vill ha blir bara dyrare och dyrare. Men jag är skitnöjd ändå med allt som jag köpte. Och det bästa är att jag kan säga att jag köpte allt själv!
Vi åkte till en outlet som hette Woodbury Common i hopp om att få köpa det vi ville lite billigare. Men det va helt otroligt nedsatta priser. En Ralph Lauren tröja (kabelstickad) kostade som orginalpris 200 dollar (1400 kr). Där kostade den 41 dollar vilket motsvarar 287 spänn! Helt sick! Så jag drog hem ett par Freeruns, en klänning och en blus. Det skulle blivit lite mer men jag va nästan pank så ja...men om ni ska till NY MÅSTE ni åka till Woodbury Common.
Det som chockade mig var att USA inte alls ser ut som på alla bilder. Iaf inte utanför storstäderna. Det va inte som dom fina områdena i PLL eller Desperate Housewives. Många av husen va sunkiga och gråa. De va inte mkt skog och gröna ängar. Jag trodde först att de fina områdena skulle komma efter ett tag men de kom aldrig. Man förstår verkligen då hur mkt folk lägger ner på storstäderna och nästan skiter i resten.
Sista platsen vi åkte till i New York va Ground Zero (där Twin Towers stog). Dom håller på att bygga där nu men det va som ett hål mitt bland skyskraporna. Jag blev så träffad och bara stog där. Helt tyst. Kunde knappt få fram ett ord. Jag såg händelsen framför mig. Hysteriska människor. Barn som gråter. Sirener som tjuter. Tornen som brinner ner. Bit för bit. Och framför allt, människorna som satt på planen. I just det momentet skämdes jag för att världen är såhär. Att folk göra sådana saker för att skada oskyldiga människor.
Jag förstår inte hur man ens kan tänka på det viset. Det gör mig förbannad. Men jag vet också att jag inte är den enda som tänker såhär, och det ger mig hopp om att det någon gång kommer bli fred på jorden.
XOXO, Victoria
Kommentarer
Trackback
